200 författare – Erich Scheurmann

Tuiavii, Samoa + Erich Scheurmann, Tyskland

Bok:              Den vite mannen – Papalagi. Korpen, 2001.

Observera att flera uttolkare av denna bok idag hävdar att den är baserad på osanning. Resorna som beskrivs gjordes aldrig. Innehållet i boken skulle i så fall vara resultatet av missionären Erich Scheurmanns personliga åsikter. Men nu utgår vi ifrån bokens innehåll, även om det skulle visa sig inte stämma med vad som verkligen hände.

Söderhavshövdingen Tuiavii från ögruppen Samoa i Stilla Havet gjorde i början av 1900-talet en resa i Europa. Efter hemkomsten skrev han ner sina tankar om vad han sett och upplevt hos den vite mannen, som han kallar för Papalagi. Han berättade även för sina stamfränder om sina intryck och utifrån de utkast som då skrevs ned på samoanernas språk kom sedan en tysk översättning på 1920-talet av en tysk missionär i området, Erich Scheurmann. Boken har översatts till många språk och kultförklarats.

Tuiavii iakttar vår (då) moderna kultur med undrande, kritiska men framför allt intelligenta ögon. Hans egen kultur – eller hans utgångspunkt – är vad vissa sociologer idag skulle beskriva som ett traditionellt Gemeinschaft. Hans folk levde i fullständig egendomsgemenskap och begreppen ”mitt” och ”ditt” i vår mening existerade inte för dem. Man delade allt med självklarhet och begreppet ”stjäla” var okänt! Allt tillhör alla och allt tillhör Gud. Man märker i Tuiaviis framtoning en ödmjuk man med stor människokärlek. Hans världsbild genomsyras av en påtaglig andlig dimension, ”den store anden”. Vi finner här en djup respekt för skapelsen/naturen och därmed en kultur som dyrkar allt det som vi själva glömt bort eller dömt ut till förmån för ”framsteget”.

Mötet med det moderna Europa blir en skrämmande upplevelse för Tuiavii. Som god människokännare ser han hur den europeiska kulturen (Gesellschaft) gör människor förvirrade, oäkta, onaturliga och mer onda. Tre saker som är oerhört träffande är beskrivningarna kring vår brist på tid (stress) samt vår dyrkan av pengar och maskinen. Om pengar skriver/säger han:

”Tala till en europé om kärlekens gud – då förvrider han ansiktet och ler. Ler åt ditt enfaldiga tänkesätt. Men räck honom ett blankt och runt stycke bleck eller ett stort och tungt papper – då lyser hans ögon genast och spottet rinner över läpparna. Pengarna är hans kärlek, pengarna är hans gudom.”

Tuiavii betraktar alla européernas kulturella ”framsteg” som misstag, som en återvändsgränd. Det som vi dyrkar (det människoskapade) innebär ett avlägsnande från Gud och ett nedvärderande av de ting den store anden skapat. I det allra sista samtalet mellan Tuiavii och missionären Scheurmann sa Tuiavii:

”Ni trodde att ni kom med ljuset till oss, men i verkligheten ville ni dra in oss i ert mörker.”

Boken Den vite mannen – Papalagi är en underbar bok. Dels är den ytterst tänkvärd, men inte minst är den också rolig. Tuiaviis beskrivningar och anekdoter om Europa och dess framstegskultur är briljanta, men samtidigt en frontalkollision mellan två olika språk, två olika sätt att se och beskriva världen. När Tuiavii utifrån sin ”primitiva” världsbild beskriver vår värld, t ex våra städer, alla våra specialiserade yrken, biografer och tidningar blir framställningen så humoristisk att man i ren njutning stäms till eftertanke och tvingas till självinsikt. Vår egen livsstil kanske inte är så självklart önskvärd som vi tycks tro?

Man ställs inför en rad frågor i boken. Levde t ex Tuiavii och hans folk lyckligare än vi i vår framstegscivilisation gör? Men om så är fallet – är det i så fall önskvärt att dagens globala samhälle ”går tillbaka” till ett traditionellt Gemeinschaft, liknande det samhälle Tuiavii levde i? Eller hur ska vi nå tillbaka till ”Gud”, den andliga dimension som människan behöver så väl, men som vi gjort oss av med?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.