200 författare – Linda Melvern

Linda Melvern, Wales

Bok:              Att förråda ett folk – västmakterna och folkmordet i Rwanda.

                        Ordfront, 2003.

Journalisten Linda Melvern har skrivit en av de otäckaste böcker jag läst, nämligen Att förråda ett folk. Boken handlar om folkmordet i Rwanda 1994, då extremister från folkgruppen hutu ondskefullt, obarmhärtigt och otroligt brutalt slaktade människor ur folkgruppen tutsi. Totalt dog 800 000 människor på knappt hundra dagar (!), en hittills oöverträffad etnisk rensning. Händelserna i Rwanda var – skriver Melvern – ingalunda något kaotiskt stamkrig som det framställdes för omvärlden, det var ett avsiktligt folkmord, noga planerat och kliniskt utfört av en extremistgrupp inom hutu, vilka använde arméförband för att samla ihop människor på i förväg iordningsställda avrättningsplatser (i regel halshuggning med macheteknivar). Lokala administratörer forslade bort kropparna i sopbilar och slakten fortsatte ostört i tre månader. Gärningsmännen och organisatörerna visste med säkerhet att omvärldens inblandning skulle bli minimal och till skillnad från förintelsen försökte man här ingalunda dölja vad som hände, uppmaningar till folkmord sändes t ex via en radiostation.

Att förråda ett folk är en väldokumenterad genomgång av det ohyggliga skeendet och en svidande vidräkning med främst FN:s säkerhetsråd, Belgien och Frankrike, men också Egypten, Sydafrika, Kina, Uganda och USA. Melvern skriver:

”Somliga var bara alltför medvetna om situationen i Rwanda men underlät ändå att handla.  Andra agerade på ett sätt som direkt bidrog till händelserna. Åter andra hjälpte till att dölja vad som verkligen höll på att ske. Och en del mörklade det.”

En viktig del av boken handlar om FN, om hoppet om FN som fredsbevarare. Tidigt fick FN:s högkvarter rapporter om slakten. FN:s utsända vädjade till säkerhetsrådet vecka in och vecka ut: GÖR NÅGOT! Men ingenting hände. Likgiltigheten, tystnaden och fegheten från säkerhetsrådet vid tiden kring massakern är helt ofattbar och ett enormt misslyckande, då detta att förhindra folkmord är en av FN:s centrala uppgifter.

Men lika mycket medför händelserna i Rwanda en skakande anklagelse mot vissa regeringar och enskilda som skulle ha kunnat förhindra det som skedde, men som valde att inte göra det. Här ett axplock:

Belgien (ryggraden i FN-styrkorna på plats) och dess regering drog tillbaka sina soldater och lobbade hårt i FN för att alla skulle hålla sig borta, sedan 10 belgiska FN-soldater mördats av rwandiska soldater. Européer flögs hem och en obeväpnad försvarslös civilbefolkning utelämnades åt mördarna. Frankrike och Egypten beväpnade den extremistiska gruppen som utförde folkmordet och även Sydafrika och Kina bidrog till militariseringen av landet. Som betalning användes biståndsmedel från de stora internationella finansinstitutionerna och Världsbankens tjänstemän lät bli att informera FN:s säkerhetsråd (trots vetskap) om militariseringen. Medan Frankrike stödde hutuerna i ett strategiskt viktigt område (Rwanda-Burundi-Zaire), stödde Uganda ur fransk synpunkt en anglosaxisk framstöt och tutsierna. USA bar en stor skuld till passivitet i Rwandafrågan, då man övertalade andra regeringar att hålla inne med relativt triviala belopp som skulle ha kunnat lindra katastrofen avsevärt.

Den SKAM som vilar över västvärldens s k ”demokratiska” institutioner efter Rwanda 1994 visar med all tydlighet hur mycket fattiga människors liv är värda. Agerandet kring massakern visar på en svart, svart sida hos mänskligheten och ”oss”.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.